Världens bästa Karlsson
Världens bästa Karlsson
Redan som liten ville Frida vara först. Då i matteboken. Och hon hann knappt sluta skolan förrän hon var världens bästa Karlsson. Nu i skidspåret.
Och Karlsson är modig. Det är egentligen bara på en isig sjö i en Volkswagen som Sveriges nya idrottsstjärna inte törs gå för fullt.
Text: Petter Karlsson
Foto: Tom-William Lindström
En längdskida har som bekant inga bromsar, vilket passar Frida Karlsson som hand i skidhandsken. En Volkswagen däremot …
– Oj, vad fort det gick när vi körde på isen i Gällivare i slutet av mars. Lätt att göra misstag. Klart svårare än att åka skidor.
I alla fall om man redan är Sveriges yngste världsmästare i spåren genom tiderna.
I februari tog Frida Elisabeth Karlsson, född den 10 augusti 1999 i Sollefteå, tre medaljer i VM i Seefeld och stakade sig på samma gång rakt in i hjärtat på en hel nation.
Livet är inte riktigt det samma sedan dess, erkänner hon.
– Nu känner folk plötsligt igen mig på gatan, eller kommer fram på Arlanda och vill ta bilder och ha autografer.
Och du skriver snällt?
– Jamen, självklart. Jag minns att Petter Northug kom till ett av våra sommarläger, när jag kanske var tolv år, och signerade affischer. Efter det var jag helt lyrisk.
Har berömmelsen ingen baksida?
– Jo, det är klart att jag känner mig lite iakttagen numera. Vilket är aningen ovant, eftersom jag var helt okänd alldeles nyss. Intresset från sponsorer har också ökat, vilket innebär att jag får avsätta tid till annat än träning.
En ovanlig prioritering i fallet Frida Karlsson, onekligen.
Tittade man in i flickrummet för bara några år sedan hängde just den där Northug-postern över sängen. Själv befann sig unga Frida oftast på studsmattan utanför huset, i ett löparspår, i en gympasal, i ett straffområde eller i en slakmota med snön virvlande runt de blonda lockarna.
Första intresset var utan tvekan sport, säger hon.
Därefter sport.
Och sedan ännu mera sport.
Nu känner folk plötsligt igen mig på gatan, eller kommer fram på Arlanda och vill ta bilder och ha autografer.Frida Karlsson
Har skidåkning i blodet
Fast den som tror att Frida Karlsson var förutbestämd att bli just längskidåkare misstar sig faktiskt. Vilket å andra sidan är lätt gjort, eftersom mamma Mia tog ett VM-silver som junior och var stadig i landslaget i fem år. Moster Eva-Lena Karlsson blev i sin tur vd för Vasaloppet.
Att det pumpar hälften blåbärssoppa, hälften klistervalla i blodomloppet i den släkten är nog ingen vågad gissning.
– Fast ärligt talat var det först när jag sökte in på skidgymnasiet som jag började satsa på allvar på skidor, minns Frida.
– Pappa var tränare i fotbollsklubben där hemma, och jag lirade division så sent som för två år sedan. Redan på rasterna i skolan var det fotboll som gällde.
– Men jag höll också på mycket med friidrott, handboll, löpning ... sådana saker. Vilken i sin tur har gett mig rätt bra koordination, tror jag. Jag hade lätt att lära mig tekniken i skidåkningen. Dessutom blev jag väldigt genomtränad.
Hur mycket pushade mamma och pappa?
– De har snarare fått hålla mig tillbaka. Jag har aldrig känt mig pådriven alls. Visst, vi är en väldigt idrottsintresserad familj, men den där viljan att träna har alltid kommit från mig själv.
Och den främsta drivkraften är …?
– Jag älskar att utvecklas på alla områden. Är väldigt målmedveten. Redan i skolan ville jag vara bäst. Var alltid först i matteboken.
Precis som en rallyförare pratar Frida också om ”motorns” betydelse. I hennes fall handlar det om hjärta och lungor, som under en tävling måste orka jobba på max även i blötsnö och saxbackar.
– Där har jag fått mycket gratis, tror jag. Min grundkapacitet har alltid varit hög.